Jag är hos pappa i Leksand, här får man tid att läsa, tänka och skriva. Boken handlar om ett barn som heter Martin och far mycket illa. Hans pappa är död och hans mamma har flyttat utomlands. På sidan 197 skär han sig i handleden som ett rop på hjälp. Att unga skär sig själva är något vi pratar om som ett problem som uppstått i det samtida samhället men boken jag läser heter Nässlorna blomma kom ut 1935, skriven av Harry Martinsson. Huvudpersonen går sockengång och är inte sysslolös utan osedd.
Jag tror att vi bland inte känner igen saker för att vi bytt namn på eller bild dem.
Ett annat exempel kommer från Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, där flickan Ingrid skendör av längtan och olycka. Skendöd är i boken inte okänt begrepp utan erkänt, om än ovanligt, tillstånd. Boken kom 1899, alltså hundra år innan vi i Sverige pratade om apatiska flyktingbarn som något unikt för nutida Sverige. Jag tror att Selma kallat dem skendöda.
Att ungas sätt att uttrycka och hantera smärta är något som vi hälst inte pratar om. Är det därför vi inte känner igen dem? Kanske är det också ett mentalt försvar, man kan konsternera på att förundras över hur det ”nya” unika beteendet uppkom. Vi frågar oss hur det kommer sig att flyktingbarn bli apatiska just i Sverige, just nu? Varför så många unga skär sig i västvärden, just nu? Det viktiga är att hålla fokus på vad man kan göra åt det och mindre på det skenbart unika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar