Borgarklassens diskreta skam

När jag var liten tog min pappa med mig, min lillebror och min vän på en magisk resa. Till Paris bar det av och det relativt nyöppnade Disney Land som ligger där än idag. Vi tillbringade två dar med att bo på mexikaninspirerat hotell, äta dyr mat och köa. Allt detta gjorde vi med mycket stora ögon, för det fanns så mycket att se. Plastslott, plastbasar och plastdrake. Ett lejon gjord av apelsiner, 3d Michael Jackson video och ankparad. Och allt var ren. Om man råkade tappa ett godispapper dröjde det inte länge förens en (påfallande ofta mörkhyad) parkstädare var där och sopade upp det. Utanför parken fanns regler om att man måsta ha skor och tröja på inne i parken. Två dar är lång tid i ett barns liv.

När den tappra, sockerstinna skaran gav sig av hemåt till de röda stugornas land passade vi på att se lite av romantiska Paris. Det skulle vi aldrig ha gjord. Jämfört med kliniska nöjesparker var Paris mycket smutsigt. Inte gjorde det gråmulna värdet saken bättre. Det var där, på en kartongbit med ett barn i sina armar jag för första gången såg en tiggare. Det glömmer jag aldrig och jag mins att jag tänkte att det där skulle aldrig kunna hända i Sverige.

Sen vande man sig undan för undan, vist någon uteliggare i Stockholm såg man väl tigga, men det var ju en annan sak. Och sakta härdades man. För fler blir det tro inget annat.

För inte alls länge sedan dök det upp proffstiggare här i Göteborg. Tidningarna skrev om det och man pratade om på lunchen. Sedan vande vi oss, går förbi.

I mitt favorit jultvprogram, Karl-Bertil Jonsson, kommenterar Tage Danielson tiggarna på gatan med orden: För det här begav sig på den tiden när det inte var fult att vara fattig. Vi är påväg tillbaka till den tiden. Men kanske är det dags att funder över för vem det inte längre är fult.

I Paris var det med stolthet jag tänkte att i Sverige lämnas ingen att tigga i ett gathörn. Nu, när jag vuxen och härdad går förbi mannen som sitter vaggande vid en spårvangshållplats, svider det till av skam. Jag skäms över att mitt samhälleoch jag inte gör mer än så.

Bloggen vs Proggen

Kommer en låda till mig, fylld med några av min familjs gamla skatter. Det är pärlorna ur mina föräldrars LP-sammling, arbetarrörelsens sånger och Ebba Grön trängs med Pink Floyd och Beates. Men också Jösses Flickor och Nationalteatern. Att jag får dem beror på att jag numera är den enda i familjen som har en fungerande LP spelare. Där av kan man dra två slutsatser, dels att tekniken går framåt och att jag är lite efter. Det senare kunde man i och för sig gissat sig till, i och med att jag börjar blogga först nu.

Jag tycker att det finns en likhet mellan Proggen och Bloggen i grundtanken: att du har något att säga ger dig rätten att göra det. Budskapet är viktigare än formen och just detta ger både Proggen och Bloggen sin formsliga särart.

När digitalkammeran kom pratde dess det om en demokratisering av fotograferingen. Att det nu inte llängre krävdes så mycket för att kunna fotta och framkala, det hade blirvit tillgängligare. Det samma gäller för mängder emd ny teknik, tänk på boktryckarkonsten (jo, jag får vara mossig), amatörradion och kassetbandspelaren. Teknik som folk lekte med och förde ut sina budskap med. Och vad hände sen. Komersen slår till.

Redan nu har droppar de tappra bloggriddarna som skulle säga sanningen av. Om några år kanske ändas några fragment finns kvar ute på webben. Då gäller det att ha ett glasklart budskap som slår genom pixlar och nostalgiskt skimmer. Som ett knytnävslag i magen som lämnar en ständigt fladdrande fjäril i hjärnan.

En sak i taget

Ibland blir sanningen så uppenbar att det inte längre går att blunda för den, hur gärna man än vill. Jag tror att döds ångest är en frukt av just ett sådant tillfälle när sanningen står naken i all sin fruktansvärda tydlighet. När jag vet och inser vidden av att min tid här på jorden, likt sand i ett obönhörligttimglas, är utmätt blir jag paralyserad. Det fortsätter jag vara tills jag lyckas glömma, lyckas fokusera på annat.

Samma känsla av övermänsklig hopplöshet kan komma över mig när jag blir vare de oerhörda orättvisorna vår civilisation innefattar. Ni vet ju vad jag menar, att de rika är allt för rika och de fattiga är alt för fattiga. Men att också bakom höga, vita murar i fina kvarter krossas människor. För det mesta vet jag bara, precis som jag tror att du också vet. Vi vet att de finns de som kommer att somna hungriga i natt. Att de finns de som inte har en chans att komma med något tåg. Vi vet att de långt borta och att de finns nära. Vi vet, på samma satt som vi kalt kan konstatera var närmsta ICA-butik ligger. Men det är skillnad på att vet och att känna, att inse. För inte så många dagar sedan var Åsa Lindeborg sommarpratare i p1. Hennes program var en personlig bild av klassamhället berättad utifrån hennes näras händer. Jag grät över hur djävligt allt var och fortfarande är. Grät och skämdes. Många som sysslar med politik säger att de är förbannade över orättvisor och att ilskan är deras drivkraft. Jag grät, tyckte synd om, kände med etc. och inte arg över. Över detta skämdes jag och kommer att skämmas igen nästa gång det händer.

Där med inte sagt att jag inte vill och kan förändra världen, jag kan bara inte hugga ned skogen på en gång utan måste ta det träd för träd. Om dessa, träden som skymmer solen, och om mig, tänker jag ägna den här bloggen.