Kommer en låda till mig, fylld med några av min familjs gamla skatter. Det är pärlorna ur mina föräldrars LP-sammling, arbetarrörelsens sånger och Ebba Grön trängs med Pink Floyd och Beates. Men också Jösses Flickor och Nationalteatern. Att jag får dem beror på att jag numera är den enda i familjen som har en fungerande LP spelare. Där av kan man dra två slutsatser, dels att tekniken går framåt och att jag är lite efter. Det senare kunde man i och för sig gissat sig till, i och med att jag börjar blogga först nu.
Jag tycker att det finns en likhet mellan Proggen och Bloggen i grundtanken: att du har något att säga ger dig rätten att göra det. Budskapet är viktigare än formen och just detta ger både Proggen och Bloggen sin formsliga särart.
När digitalkammeran kom pratde dess det om en demokratisering av fotograferingen. Att det nu inte llängre krävdes så mycket för att kunna fotta och framkala, det hade blirvit tillgängligare. Det samma gäller för mängder emd ny teknik, tänk på boktryckarkonsten (jo, jag får vara mossig), amatörradion och kassetbandspelaren. Teknik som folk lekte med och förde ut sina budskap med. Och vad hände sen. Komersen slår till.
Redan nu har droppar de tappra bloggriddarna som skulle säga sanningen av. Om några år kanske ändas några fragment finns kvar ute på webben. Då gäller det att ha ett glasklart budskap som slår genom pixlar och nostalgiskt skimmer. Som ett knytnävslag i magen som lämnar en ständigt fladdrande fjäril i hjärnan.
