Ibland blir sanningen så uppenbar att det inte längre går att blunda för den, hur gärna man än vill. Jag tror att döds ångest är en frukt av just ett sådant tillfälle när sanningen står naken i all sin fruktansvärda tydlighet. När jag vet och inser vidden av att min tid här på jorden, likt sand i ett obönhörligttimglas, är utmätt blir jag paralyserad. Det fortsätter jag vara tills jag lyckas glömma, lyckas fokusera på annat.
Samma känsla av övermänsklig hopplöshet kan komma över mig när jag blir vare de oerhörda orättvisorna vår civilisation innefattar. Ni vet ju vad jag menar, att de rika är allt för rika och de fattiga är alt för fattiga. Men att också bakom höga, vita murar i fina kvarter krossas människor. För det mesta vet jag bara, precis som jag tror att du också vet. Vi vet att de finns de som kommer att somna hungriga i natt. Att de finns de som inte har en chans att komma med något tåg. Vi vet att de långt borta och att de finns nära. Vi vet, på samma satt som vi kalt kan konstatera var närmsta ICA-butik ligger. Men det är skillnad på att vet och att känna, att inse. För inte så många dagar sedan var Åsa Lindeborg sommarpratare i p1. Hennes program var en personlig bild av klassamhället berättad utifrån hennes näras händer. Jag grät över hur djävligt allt var och fortfarande är. Grät och skämdes. Många som sysslar med politik säger att de är förbannade över orättvisor och att ilskan är deras drivkraft. Jag grät, tyckte synd om, kände med etc. och inte arg över. Över detta skämdes jag och kommer att skämmas igen nästa gång det händer.
Där med inte sagt att jag inte vill och kan förändra världen, jag kan bara inte hugga ned skogen på en gång utan måste ta det träd för träd. Om dessa, träden som skymmer solen, och om mig, tänker jag ägna den här bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar